Mikael Andersson
Armlös, benlös men inte hopplös. Mikael Andersson var dömd till ett liv på institution när han föddes armlös och benlös i mitten av sextiotalet. Följ hans väg, från barndomens kamp mot kropp och fördomar, till idag då han är framgångsrik föreläsare, gift trebarnsfar och egen företagare.
Armlös, benlös men inte hopplös
Mikael Andersson var dömd till ett liv på institution när han föddes armlös och benlös i mitten av sextiotalet. Följ hans väg, från barndomens kamp mot kropp och fördomar, till idag då han är framgångsrik föreläsare, gift trebarnsfar och egen företagare.
Bakgrund
Många i Sverige såg TV-dokumentären om Mikael Andersson och undrade hur det är möjligt…
Hur kan man, utan armar och ben, ta sig fram i livet på det sätt som Mikael gör? Varifrån kommer denna kraft att ta sig fram i livet? Varifrån kommer hans målinriktade attityd och detta smittande leende?
Svaret är: En oerhört stark vilja att lyckas med det till synes omöjliga.
I sina föredrag berättar han om sitt eget sätt att angripa problem och övervinna självskapade begränsningar och hur detta gradvis förändrade hans egen livssituation.
Mikael är övertygad om att det gäller att lära av både misstag och segrar eftersom det ger självförtroende och motivation att ta ännu ett steg framåt. I sina föredrag exemplifierar han detta och han menar att denna insikt inte bara gäller för personer med funktionshinder, utan är universellt tillämpligt.
”Framgång är inte slutgiltig, misslyckande är inte livshotande; det är modet att fortsätta som räknas”
Winston Churchill
När Mikael föddes utan armar och ben på regionsjukhuset i Örebro för drygt fyrtio år sedan sa läkarna till hans mamma och pappa: ”Ni kan nog glömma den här pojken. Han kommer inte ens att kunna sitta själv”.
Detta uppriktigt menade råd som föräldrarna fick var det man då tog för givet var det enda rätta: missbildade barn hade det mycket bättre på institution. Men Mikaels föräldrar kände det annorlunda och kämpade för att få hem sitt barn, vilket slutligen också lyckades.